Gotlands dofter vid Medelhavsstränder
'En gång Gotland, alltid Gotland.' Så stod det på vykorten jag skickade från vår sommarsemester när jag var barn, och jag var säker att det skulle gälla för alltid. Gotland är min barndom, tiden innan jag lärde mig skriva eller blev kvinna. Platsen där vi lyssnade på Björks första album när det precis kommit ut. Klart man alltid skulle komma tillbaka till detta paradis, denna torra platå med sina egna dofter.
Nu har jag inte varit där på många år, andra resmål har kommit emellan, och varje sommar känns det lite fel i kroppen. Men så är Gotland plötsligt där igen, i min näsa - vid Medelhavet!
Det är kväll och mörkt och vi går längs en landsväg - ljusa sommarnätter finns ju inte här nere. Vi har precis kommit i land, stigit av färjan, och letar oss fram mot vår väns Francescs hus (det är han som gör och säljer de fina väskorna, varav jag har en ryggsäck www.kolombo.com snart också på eng och sve!). Och med kvällsdaggen kommer dofterna fram, och denna lilla spanska ö med 8000 invånare och 19 km som längst väg, har samma dofter som Östersjöns största - märkligt.
Nu är det tre veckor redan sedan jag steg i land här, i detta lilla paradis. Det mesta är annorlunda än hemma: havet är turkosgrönt, det finns 19 km playa och vattnet är ständigt varmt, men dock med en evig nån-har-öst-ett-saltkar-känsla. För oss Östersjöbräckor... Men man kan inte låta bli att älska det, och att slänga och slänga och slänga sig i det, från den ena stranden eller andra.
Myggen finns som hemma, men inte salamanderna som kilar överallt. Och värmen är oöverträffat, nu i juli nästan olidlig. Men inte olidligt spännande, för vi vet att det bara kommer bli varmare....jag vill inte tänka på augusti.
Ändå är det just då de flesta turisterna kommer (det finns 100 000 mopeder på ön, dvs 10 ggr fler turister än invånare...) Italienare i majoritet som sakta håller på att köpa upp ön. Det konstaterar lite krasst de öbor jag lärt känna. Ekonomisk kolonisation är mindre synlig och justifierad i dagens samhälle, men dock kolonisation. Väl? Som skydd skapar ön lagar, som t ex camping förbjuden. Man vill väl leva av turisterna, men inte under dem. Lagom är bäst.
Och visst har de rätt, ön är supervacker och bör så bevaras. Trots att det bara är en halvtimme till Ibiza, låt ingen någonsin skriva en sång om denna ö.
Och hippiresten nudism känns helt jäkla feträtt här. Varför inte vara så som Gud skapat oss i hens eget paradis? Och faktum, pojkar och flickor, är att strandens sexism försvinner när kläderna åker av! Det finns ju inget mer att upptäcka, och inga bikinihårstrån att oroa sig över. Och inga fula baddräktsränder. Så min nya devis är näck är bäst!
Jobbande är också annorlunda än hemma. 
Kristian och jag letar arbete från första dan, och innan veckan är slut knegar jag bekant som servitris. Men alla som säsongar här arbetar typ VARJE dag, t o m september, och det är vad jag blir erbjuden. Hur blir servisen då? kan man ju undra. Jag undrar varför de inte vill anställa fler och således ha glad personal men alla säger att sjukförsäkringskostnaderna är för stora, yeah... Att arbeta 4 månader utan en dags paus kan väl knappast vara lagligt heller... När lönen dessutom är bra för Spanien men väsentligt lägre än i Norden, tackar jag för mig efter två dagar och tar mina 120 euro i lön och bestämmer mig för billigt leverne för att också kunna se nåt av ön.
Och när månadens första regn och vindpust kommer, så att den torra jordens dofter kommer fram igen och jag känner mig lite lite som hemma, då tar jag cykeln och cyklar de 7 km till den vackra fyren. Och jag sitter där helt ensam i morgontimman och tror nästan jag är i Skottland. Senare börjar turisterna strömma till, igen, för denna fyr är med i filmen Lucio y el sexo.
Och sedan, åker jag förbi favorithaket Bon Gust och får min café con leche och morgonbocadilla. Och sedan åker jag hem och där sätter Bel på en CD-skiva och Björks första låtar strömmar ut...
Nej, livet är inte större än sammanträffanden.
Och nästa gång ska jag berätta om de andra som lever i det vackra huset, om hundarna och om äventyren. Om hur det är att leva i ett riktigt L'auberge espagnol!
Men först, låt mig servera,
en solnedgång:
