Gotlands dofter vid Medelhavsstränder
'En gång Gotland, alltid Gotland.' Så stod det på vykorten jag skickade från vår sommarsemester när jag var barn, och jag var säker att det skulle gälla för alltid. Gotland är min barndom, tiden innan jag lärde mig skriva eller blev kvinna. Platsen där vi lyssnade på Björks första album när det precis kommit ut. Klart man alltid skulle komma tillbaka till detta paradis, denna torra platå med sina egna dofter.
Nu har jag inte varit där på många år, andra resmål har kommit emellan, och varje sommar känns det lite fel i kroppen. Men så är Gotland plötsligt där igen, i min näsa - vid Medelhavet!
Det är kväll och mörkt och vi går längs en landsväg - ljusa sommarnätter finns ju inte här nere. Vi har precis kommit i land, stigit av färjan, och letar oss fram mot vår väns Francescs hus (det är han som gör och säljer de fina väskorna, varav jag har en ryggsäck www.kolombo.com snart också på eng och sve!). Och med kvällsdaggen kommer dofterna fram, och denna lilla spanska ö med 8000 invånare och 19 km som längst väg, har samma dofter som Östersjöns största - märkligt.
Nu är det tre veckor redan sedan jag steg i land här, i detta lilla paradis. Det mesta är annorlunda än hemma: havet är turkosgrönt, det finns 19 km playa och vattnet är ständigt varmt, men dock med en evig nån-har-öst-ett-saltkar-känsla. För oss Östersjöbräckor... Men man kan inte låta bli att älska det, och att slänga och slänga och slänga sig i det, från den ena stranden eller andra.
Myggen finns som hemma, men inte salamanderna som kilar överallt. Och värmen är oöverträffat, nu i juli nästan olidlig. Men inte olidligt spännande, för vi vet att det bara kommer bli varmare....jag vill inte tänka på augusti.
Ändå är det just då de flesta turisterna kommer (det finns 100 000 mopeder på ön, dvs 10 ggr fler turister än invånare...) Italienare i majoritet som sakta håller på att köpa upp ön. Det konstaterar lite krasst de öbor jag lärt känna. Ekonomisk kolonisation är mindre synlig och justifierad i dagens samhälle, men dock kolonisation. Väl? Som skydd skapar ön lagar, som t ex camping förbjuden. Man vill väl leva av turisterna, men inte under dem. Lagom är bäst.
Och visst har de rätt, ön är supervacker och bör så bevaras. Trots att det bara är en halvtimme till Ibiza, låt ingen någonsin skriva en sång om denna ö.
Och hippiresten nudism känns helt jäkla feträtt här. Varför inte vara så som Gud skapat oss i hens eget paradis? Och faktum, pojkar och flickor, är att strandens sexism försvinner när kläderna åker av! Det finns ju inget mer att upptäcka, och inga bikinihårstrån att oroa sig över. Och inga fula baddräktsränder. Så min nya devis är näck är bäst!
Jobbande är också annorlunda än hemma. 
Kristian och jag letar arbete från första dan, och innan veckan är slut knegar jag bekant som servitris. Men alla som säsongar här arbetar typ VARJE dag, t o m september, och det är vad jag blir erbjuden. Hur blir servisen då? kan man ju undra. Jag undrar varför de inte vill anställa fler och således ha glad personal men alla säger att sjukförsäkringskostnaderna är för stora, yeah... Att arbeta 4 månader utan en dags paus kan väl knappast vara lagligt heller... När lönen dessutom är bra för Spanien men väsentligt lägre än i Norden, tackar jag för mig efter två dagar och tar mina 120 euro i lön och bestämmer mig för billigt leverne för att också kunna se nåt av ön.
Och när månadens första regn och vindpust kommer, så att den torra jordens dofter kommer fram igen och jag känner mig lite lite som hemma, då tar jag cykeln och cyklar de 7 km till den vackra fyren. Och jag sitter där helt ensam i morgontimman och tror nästan jag är i Skottland. Senare börjar turisterna strömma till, igen, för denna fyr är med i filmen Lucio y el sexo.
Och sedan, åker jag förbi favorithaket Bon Gust och får min café con leche och morgonbocadilla. Och sedan åker jag hem och där sätter Bel på en CD-skiva och Björks första låtar strömmar ut...
Nej, livet är inte större än sammanträffanden.
Och nästa gång ska jag berätta om de andra som lever i det vackra huset, om hundarna och om äventyren. Om hur det är att leva i ett riktigt L'auberge espagnol!
Men först, låt mig servera,
en solnedgång:
Smaka
Att kasta sig eller inte kasta sig i det bla
- det ar inte fragan
Fragan ar bara var...
och fran vilken hojd
vagar du?
Vänskapen vinner i presidentvals-Frankrike
Presidentvalskampanjen är i full gång när jag tuffar in i avgående Chiracs land. Efter en seg 13-timmarsresa från Barcelona med ett oväntat stopp i Avignon, där jag hinner beundra påvepalatset i solnedgången, når jag slutligen Lyon vid midnatt. Där väntar Hélène på mig och de två åren sen hon var Erasmusstudent i Åbo känns som ingenting...skrämmande det där med ålder.
Hon bor i gamla stan och nästa dag väcks vi av trummor. Vi kliver ut på gatan och befinner oss mitt i Fête de la Renaissance! Vi vandrar gränderna fram och ser medeltida bröllop, strider och fylleslag. Héléne försäkrar mig om att detta inte är normala Lyon, men jag kan inte annat än le.När kvällen kommer bänkar vi oss framför TV:n: första omgången i presidentvalet (och jag skriver mitt bidrag till sommarprat, men som ni säkert vet blev det dvärgen, den andre goe göteborgaren som når etern 16 juli). Valomgången går som tänkt och pressen skriver att vänster-högerdimensionen är tillbaka i fransk politik. Alla mina franska vänner som jag talar med, må de vara idrottslärare, socionomer, statsvetare, artister eller sjuksköterskor, fruktar en Sarkozyseger.
Nästa dag tuffar jag vidare, tuggar tågbiljetter i 18 timmar mot Prag. Trist blir det när mitt Ipodbatteri tar slut. Men då finner jag tågets enda eluttag - på toaletten! (Män måste ju för Guds skull kunna raka sig närsomhelst) Samtidigt passar jag på att äta upp resterna av min mosiga matsäck då vatten finns nära tillhands; smart tycker jag.
Knack, knack! Tjeckiska tullen står utanför och ber om mitt pass. Glatt ger jag dem det, men de är inte nöjda. Vad gör en snaggad tjej instängd på toaletten? Säkert att hon bara har en massa kladdiga avocadon där? Hon ser ju inte ens ut som på bilden... (18 år och med långt hår)! De börjar granska passets ÄKTHET och jag ger dem mitt finska kör-kort och svenska ID-kort med. De är fortfarande misstänksamma och är väldigt undrande inför att man käkar samtidigt som man laddar sin musikspelare. Jag drar till något om att vi nordbor är så funktionalistiska.
Till slut tror de mig och vandrar vidare. Huh.
Lärdom: gör inga mystiska ELLER översmarta saker när tullkontrollanterna kommer!
Därefter tillbringar jag några gastronomiska dagar i Prag med min tjeckiska vän Zbynek, filosofi-student som redan har startat sitt eget företag. Han tar mig till stans lyxrestauranger och jag äter nog godast på hela min resa, men det smakar i plånboken med. Vi har häftiga politiska diskussioner ty Zbynek är superliberal och ifrågasätter all socialism, medan jag försöker förklara att det funkar rätt bra i Norden och behöver inte gå över i kommunistisk diktatur eller korruption, det hans familj har upplevt. Nu tillhör de vinnarna i marknadsekonomin och börjar precis njuta frukterna och vill inte se några begränsningar. Trots att vi tillhör samma generation och delar många värden inser jag att perspektiven är är rätt olika mellan Öst- och Västeuropa fortfarande. Inte minst vad gäller miljön ? min vän kör glatt sin egen bil...
Därefter händer nåt man inte trodde kunde ske: tyska tåg försenas! Två stycken! Således slutar min kväll i Bryssel och inte i Normandie. Nästa dag når jag däremot Le Havre, Frankrikes största hamnstad, där Patrick ännu en Åbo-Erasmusvän väntar på mig.
Med händerna på styret cyklar vi, precis som vi så många gånger gjort i Åbo, genom staden och upp mot klipporna. Atlanten möter oss och jag njuter av havsvinden i håret...ja, metaforiskt. Étretat med sina häst- och elefantlika klippor som dyker ner i havet, är bland det bästa Normandie har att bjuda på.
Le Havre bjuder på live-konserter och är något så ovanligt som en fransk stad nästan helt utan gamla byggnader! Staden sönderbombades under kriget pga. sitt strategiska läge... (se det 60-tals sovjetiska stadshuset på bild)
Det klassisk pittoreska återfinns däremot i byn Bernay en bit därifrån där jag besöker Clément och lyssnar på hans band som spelar zigenarmusik. Min födelsedag tillbringar jag i varma Paris och går på poetry slam med Sylvain och jag läser min konsumtionsbön översatt till franska och den gillas. Men även om ord befriar skapar ordkonst också många barriärer; trots att det är hans första slam fattar han mycket mer än jag. Man hör rimmen men saknar vokabulären - attans också! Men en kul erfarenhet.
Slutligen beger jag mig ner mot Bordeaux, min studiestad jag inte sett sen jag åkte för tre år sedan. Gaëlle och jag kramar hårt om varann och jag struntar i att de säger att Sarko har vunnit andra omgången. Jag vet att även om Frankrike kommer att bli ett hårdare land på ytan, finns det mängder av varma människor kvar därunder.
Harmoni i Andalusien kulturarv
Efter en somnlos natt, nar jag redan ar pa vag till Madrid, kommer sms'et som far stenen att falla fran brostet: min vans van kan ta emot mig. Och sa rakar det sig att jag tillbringar en harlig helg hos harliga Eugenia och hennes argentinska familj. De bjuder pa typisk kottbarbecue och maté, vi utforskar barer och dansar tango pa en riktig milonga, men forst har jag saklart lyckats fa en fint tuggummi pa baken pa mina byxor pa en restaurang. (Och det sitter dar fortfarande, trots alla borttagningsforsok.) Svenska Erik, som ar den jag egentligen halsar pa, har haft ett tufft ar har nere och tvingats byta familj flera ganger. Vi strosar i vackert grona Parc del Retiro och han tar mig till de mysiga stallen han funnit under sitt ar i Madrid. Bast ar kinarestaurangen i parkeringshuset under Plaza de España; 20 m2 men kvaliten och priserna gor att folk koar!Sondagen beger jag mig till stans folksamlingsplatser: konstmuseet El Prado och El Rastro dar marknadsstand breder ut sig sa langt ogat nar. Jag finner nya solglasogon (de gamla, Guggenheim ni vet...) och fyndar klanning, orhangen och sharp ? min resas storsta shoppingdag ? for endast 20 euro.
Nojd men trott tar jag gryningstaget soderut mot Granada; min interrailresa har borjat. Solen gar upp over Andalusiens vackra landskap och jag kanner att nagot bra vantar mig. Det kommer att bli en bra resa. Salunda finner jag ocksa ett billigt, mysigt hostal mitt i centrum av pittoreska Granada men rum med egna balkonger(!). Man tipsar mig om billiga affarer och jag koper min picknick- och frukostmat. Jag ar redo. Innan solens stralar hunnit varma luften vandrar jag den langa vagen upp. Manga ar de som gjort det fore mig, utan Ipod och vandringskangor. Folk men en annan religion. Malet ar Alhambra, Granadas UNESCO-arv och stolta fastning, Europas bast bevarade muslimska palats.
Vi dumhuvuden som inte har bokat biljetter till detta kulturarv sedan manader tillbaka far hoppas pa en av dagens 2000 biljetter. Efter tva timmars koande har jag lart kanna det trevliga kanadensiska paret Patricia och David, och vi kliver in i det som visar sig vara en annan varld.
Fastningar, bostadsruiner, tradgardar och fantastiska vyer breder ut sig at alla hall. Mallosa blir vi nar vi nar Nazaripalatsen dar rum efter tak efter innergard ar dekorerade bortom alla moderna inredningsforsok. Vatten porlar och rinner overallt och skanker liv och harmoni at allting och tar bort epitet som inom- och utomhus. Har bodde de kungliga morerna runt 1300-talet innan spanjorernas seger. Att sitta och titta pa en perfekt spegelbild av ett vackert hus eller ett trad, ar extremt rogivande. Och den abstrakta muslimska arkitekturen kanns harligt latt for tanken, som avbrott mot den ofta praliga europeiska. Sex timmar vandrar vi runt och beundrar resterna av denna gamla stad inom fastningar. Och ar glada at de 1800-talsforfattare och andra som borjade radda denna arkitektoniska parla innan den helt tillatits forfalla.
Fortfarande imponerad beger jag mig nasta dag soderut till lilla staden Guadix, dar folk bor i grottor - sedan flera hundra ar. Utgravda for hand under kullarna breder sig tusentals bostadsgrottor ut, med konstant temperatur 18 grader (ingen varme- eller luftkonditioneringsrakning!).
I manga bor folk an och jag stoter pa Fernando, en mysig aldre farbror och stans inofficiella cuaves-guide.
Han visar mig sina 14 rum som ar 250 ar gamla och bjuder mig att bo i ett av dem om jag vill komma tillbaka en dag och vandra. Tydligen har han idag vanner over hela varlden och later folk bo gratis hos honom. Min vag gar dock vidare denna gang; jag kliver ater pa taget och lamnar Andalusiens sol. For denna gang.
Imponerad
Coola vardagsdagar
(fann ett å i en gammal text; i ovrigt for ni forlata de europeiska tangentborden)
Saledes, efter tre veckors intensivt hattande blir det en tids lugnare tempo i Barcelona. En vardag fylld av karlek och sjukdom. Jag far uppleva Spaniens sjukvard och jag maste att saga att bara man visar sitt europeiska sjukforsakringskort sa blir man ypperligt behandlad! Svenska sjukhuskoer verkar avlagsna...hmm
Joan Miro-museet, Montjuic Parc, utomhuskonsert med fontaner vid Plaza España, riktig kubansk salsa, Parc de Ciutadella och hemmabio och ljuvlig tortilla hinns ocksa med mellan varven. Samt att upptacka stan pa cykel och, saklart, paskaggsrakningen.
Spanskan blir battre av all ovning och jag klarar av det enkla vardagslivets kommunikation. Finskan ovas ocksa friskt, da Felicia bor med 'symppiga' Noora, Kaisa och Liisa. Ibland ar huvudet dock oforstaeligt tungt, tills jag inser att det ar hjarnan sprakbearbetning! Och jag forstar varfor alla smabarn vill sova hela tiden - de ska ta in sitt FORSTA sprak!
EU:S FODELSEDAG OCH OVANTAD SOL I BRYSSEL
Var van Sofia som gor praktik pa CMI, Martti Ahtisaaris krishanteringsNGO, moter Felicia och mig i EU:s centrum Schumankvarteren. Dar har hon funnit en bostad som hon delar med tre andra europeer, och en av pojkvannerna i huset har precis avslutat en 40 dagar lang fasta och ater sin forsta puré, medan vi smorjer kraset efter en lang resa.
Kvallens raddning blir tre unga, talangfulla opretentiosa musiker som forgyller natten pa Sofias irlandska kvarterspub The Old Oak. Rekommenderas ifall man nar Bryssel!
I metrokorridorerna dar kvallen bjod mat- och kladesutskankning at hemlosa, moter vi nasta dag marknad och fyra ungdomar som star med skyltar och delar ut FREE HUGS at forbipasserande; idag en varldsspridd aktionsidé skapad av australienaren Juan Mann for att gora folk gladare. (se http://www.freehugscampaign.org/ for mer inspiration och info) Jag kan inte lata bli att tanka att de dar oppna armarna nog hade behovts har kvallen innan med...
Belgien kanns nastan som hemma efter mer exotiska Spanien; husen, vadret, traden och folk ser mer ut som i Norden. Men framforallt ar det skont for mig att fa tala franska som jag ju anda kan ratt okej, efter allt spanskt stakande. For Felicia ar det tvartom; en termin som spansk Erasmus har nastan trangt undan all franska! Men hon aterfinner den sakta i bakhuvudet.
Nasta morgon bjuds vi pa varsol och vandrar runt i Bryssels centrum dar gammalt och nytt trangs. Mangder av rivnings- och byggnadsarbeten pagar, det mesta jag sett i en huvudstad. Och allt byggs inte for EU:s natverk. Har man tur springer man ocksa pa en av de ganska manga fasaderna malade med seriefigurer.
Som trogna turister ser vi historiska Grand Place, Maneken pis, Sablonkvarteren, ater pommes frites och belgiska vafflor, gaufres. Men ocksa Janneke Pis, den yngre flickvarianten av ett pissande barn, som ar gomd bredvid Delirium, en trearig pub med varldsrekord i olsorter. Har du som finne hemlangtan i Bryssel kan du finna Lapin Kulta bland de over 2050 sorterna har. Vilka svenska oler som natt arkivet vet jag ej, men sakert nagra. Vi nojer oss med belgiska, delikata fruktoler som Systembolaget och Alko kanske skulle borja importera? tanker jag medan vi sitter och smuttar.
For att tacka in all europeisk smak och historia innehaller fodelsedagshelgen ocksa en gratis jazzfestival for en dag. Vi lyckas na en kvallskonsert med svenska Magnus Lindgrens kvartett och njuter av improviserande, speciellt eftersom pianisten blivit kvar i Sverige!
Var sista dag avancerar stan till sommarvarme och total sol, vilket mina flamlandska vanner Diederik och Alex som jag traffar bekraftar att ar ytterst tursamt. Tillsammans sitter vi i UV-stralarna pa utekaféer och njuter. Och jag lyckas antligen fa pa mina lopskor, for forsta gangen pa hela min resa, och omringar med mina steg hela EU:s karna. Slutligen kommer helgens kanske basta konsert: jam session hemma hos Sofias vanner. Gitarrerna plockas upp, sangerna improviseras och Sofia lagger sitt virtuosa fiolspel och Felicia sin naktergalrost over allt. Folk fran olika horn av Europa forenas genom musiken. Och jag tanker att
nog torde val EU:s fader Monnet och Schuman ha varit glada om de kunnat se oss nu? Detta ar det verkliga firandet av EU-tanken.
Ol och choklad - masten att gilla om man ska bo i Belgien
(pommes friten som harror harifran med saknas pa bilden)
HAGLANDE MODERNITET I BASKIEN
-Perdona! Du måste lämna den där flaskan här! Den arga kvinnan kommer springande och rycker min kära MER-flaska ur min hand, trots att hon just innan sagt att det var ok om jag drack upp mitt sista vatten. Jag försöker säga att flaskan är ju tom och harmlös nu, men det hjälper inte. Bitchen har bestämt sig. Segervisst marscherar hon iväg. Vi erfar Europas nya flygregler.
Om hon bara visste att Felicia fortfarande har en helfylld vattenflaska i sin väska.
Så börjar det, vårt äventyr mot spanska Baskien, Pais Vasco, eller Euskadi som det heter på euskare, baskiska. Timman är tidig när vi kliver in på planet. Så var biljetten billig också, 70 euro tur-retur. Det är vi, två ljusa nordiska tjejer i vandringskängor, och alla mörkhåriga, välklädda spanjorer på tjänsteresa, som förståeligt tittar nyfiket på oss och stewarden, som ser ut som en blandning av Mr Bean och Jude Law, ler åt att få så exotiska passagerare. Visst, det är inte bra att flyga inrikes och jag skäms över vårt ekonomiska beslut, men kan ändå inte låta bli att tycka att vår resa är mindre hemsk än våra grannars ? affärsmännen som troligen gör denna resa flera gånger i månaden... Satans synd att det inte finns någon bra tågförbindelse.
GUGGENHEIMS FANTASIER
Framme i Bilbao letar vi oss lätt fram till vår fransk-spanske vän Carlos hus, f.d. Erasmusstudent i Åbo som nu säljer Spaniens kanske dyraste vatten: Font Vella. Efter en tupplur ger vi oss ut för att upptäcka stan.
Först på listan står Bilbaos stolthet och avstamp till en ny epok: Guggenheimmuseet från 1997. Arkitekt Frank O. Gehry gjorde verkligen ett superjobb både från in- och utsidan. 
Fantasieggande är också flera av museets permanenta verk. Det första som möter en är utomhus:
Jeff Koons stora blomsterhund som står och vaktar entrén!
Liksom Louise Bourgeois jättespindel som i kvällsdimman suggestivt vaktar från vattensidan.
Inomhus är Jenny Holzers Electronic Led messages och Richard Serras fem-meterhöga stålformationer The Matter of Time som man vandrar in och ut i, mina favoriter. Härligt med frigörande, associationsrik konst som uppmanar en att tänka själv, efter allt turistande!
För säga vad man säga vill, men när man är på resa är man i huvudsak mottagare, av intryck av platser, människor, smaker, språk, kulturer. Man suger i sig. Med lust och aptit. Men man producerar inte så mycket själv. Just då. Men förhoppningsvis senare...!
Mitt bidrag till konsten för tillfället är mina solglasögon som på terrassen dansar ner från huvudet när jag ska ta på mig en tröja och duns-duns numera ligger i Guggenheimmuseets damm. Lite får man väl offra tänker jag! (Tyvärr, måste jag dock säga, har jag inte behövt dem sen dess (läs ej mycket sol).)
NORDENS 60-TAL?
Bilbao är en intressant stad i omdaning och Felicia och jag finner snart att vi gillar den mycket. Den är lagom stor och härligt lugn efter Barcelonas storstadsjäkt. Man ser kullarna som omringar och avslutar staden. Efter ett tag inser vi också en till affektionsorsak: staden har en å och påminner oss således om vårt kära Åbo. Gamla stan Casco Viejo är pittoresk och vi provar läckra pintxos, Baskiens tapas, som består av baguette och olika delikatesser ovanpå. Felicia blir frälst och vägrar knappt äta annat efteråt. Men kostar det så smakar det. 1,5 eller 2 euro är vanligen priset per styck.
Bilbao som har världens äldsta transportbro av sitt slag från Eiffeltornets tid, levde till inte alltför länge sen en tynande tillvaro som industristad. Guggenheim var startskottet för omvandling och fräck, modern arkitektur har sedan dess fått ett starkt fäste i i Bilbao. Just nu byggs tvillingskyskrapor av nya mått. Och staden har en fräsch metro på 10 år och nya strandstråk grävs fram medan vi är här. Framtidsandan och förändringsviljan är det inget fel på.
Och jag undrar om det var så här Norden var på 60-70-talen? För även om Spanien ju brukar räknas till Västeuropa kan en del förklaras av att det bara är drygt 20 år sedan fascismens stagnerande ok lyftes av. Och nu tar man igen allt man missat, mycket tack vare EU-pengar. Till exempel rustades Barcelona upp rejält inför OS 1992 och staden fick då sin superba metro.
I alla fall är jag jäkligt glad åt att se att inte bara huvudstäder har bra konst. I turistbyråhuset möter oss superba framtidsutställningen FuTour (www.fu-tour.com) där de närmast århundradena föreslås innehålla alltifrån singelförpackade och färdigstekta ägg och pusselsängar för folk som ständigt byter partner, till krigslotto i vilket världen var fjärde år i live-TV bestämmer vilket land som ska bombas och med vilken ursäkt. Det sista så ytterst makabert kanske för att det inte förefaller så långt borta från dagens realpolitik... Min favorit är dock overalldräkten CAUTION! PERSON INSIDE. Snacka om behövligt, idag och säkert också imorgon... Tack Pep Torres! (se www.stereo-noise.com för mer alster av denna aktiva konstnärshjärna)
ANSJOVISUTFÄRD OCH FRISKA BRISAR
Efter en trevlig middag med tortillas och återigen undergod guacamole med Carlos, hans mexikanska flickvän Helena och hennes baskiska journaliststudentvänner (jobbsituationen är svår även här upplyser de) bär det i helgen av mot camping! Med bilen packad styr vi kosan västerut och lämnar Baskien och når nästa region Cantabria. I lilla byn Santoña smakar vi på ortens berömda delikatess, ansjovis, men får också reda på att näringen är mycket hotad då en båt släppte ut nåt otrevligt i havet utanför för två år sedan, och sedan dess måste ansjovisen importeras. Tänk vad en liten olycka kan betyda för människors liv...
Inte långt därifrån väntar det. Havet, det riktiga. Med blåsten mot ansikten. Och helt utan föroreningar och skräp. Barcelonas Medelhavsbris är ett illaluktande skämt i jämförelse. Och vi njuter. Havet. Och vandrar upp på en hög klippkulle. Havet. Och sitter där och låter blåsten tömma oss på tankeskit. Ingen vill gå ner. Vad slår att sitta och titta på ett riktigt hav?
LYXCAMPING OCH KYRKBRUNCH
Men till slut måste tältplatsen hittas, innan det hinner bli för sent. Natten kommer snabbt här. Och allemansrätt finns ej. Har vi nån lampa då? Nej, den är glömd! Men ni finner områdets enda mack och köper glatt deras elektroniska lysmask. Utan den skulle natten ha varit minst sagt svårgenomförd... Vi finner campingplats i byn La Isla (fråga mig inte om namnet) och är föga överraskande de enda med tält. Vi hinner precis få upp det innan mörkret lägger sig helt och sedan avnjuter vi en furstlig måltid med ris, kyckling, kikärtsröra, sallad och bröd och Carlos? 15 eurosvinflaska som han fått av någon kund. Tack Font Vella!
Lyxen krymper dock snart när vi ska försöka sova. 4 pers i en trevlig 2 pers-tält, möjligen 3 pers. Men inte fyra. Fast kanske lika bra eftersom det inte precis är varmt. Men skönt med frisk luft! Och jag inser att jag bannemig inte campat på nästan 10 år! Samt att det smakar bättre än jag minns. Är rätt gött att somna i ett tält. Kanske nåt för sommaren?
På söndagen börjar kyrkklockorna slå precis när vi kommer in i en liten pittoresk by och jag kan inte låta bli att be om att få gå i kyrkan. Och vi går i mässan, och det känns som jag kliver in i en spansk version av Änglagård där familjerna, paren, änklingarna som säkerligen känner varann, sakta trappar in i kyrkan. Och eftersom det var min älsklingsfilm för 15 år sedan känns det bara ljuvligt.
Och därefter intar vi vår medhavda brunch i solen utanför kyrkan, kokar kaffe och är allmän attraktion för alla gamla tanter som glor eller önskar oss Buen provecho! Resten av söndagen sitter vi på kontemplativa klippor och vandrar längs havet. Och jag tittar på det, dess enorma vågor och hoppas att det ännu är så pass fullt att mina barn kan få smaka lite av all dess läckerheter en dag. För detta är det stora, riktiga havet, Atlanten, och Östersjön bara en liten droppe i jämförelse. Om än en god sådan.
Som riktiga campare traskar vi slutligen, stelfrusna, in på ett kafé i kuststaden Santander och frågar snällt om vi inte kan få äta våra medhavda crêpes där? En nick räcker och vi börjar lassa upp: bröd, ost, skinka, sallad, nutella mm. Hela strandpromenadsarsenalen av gamla tanter sitter och glor på oss och aldrig har nog varje tugga min kännts så bevakad! Men som det smakar!
HAGEL PÅ SOLORT OCH FLYGREVANSCH
Snö. Det är ordet som möter oss då vi vaknar upp på morgonen. Vi ska åka till Baskiens solstad San Sebastian men Carlos berättar att det snöat massor under natten så det kan bli lite problem på vägarna. Jag som trodde vi var i Sydeuropa! Dessutom skulle väl detta vara en av Europas varmaste vintrar? Vi ger oss ändå iväg. Såklart. Och hoppas vi ska lyckas komma tillbaka till vårt kvällsflyg från Bilbao.
Det är rätt fascinerande att se snö på de baskiska kullarna från bilen, en liten regnbåge letar sig också fram mellan skurarna och Carlos som åker runt i hela regionen i sitt arbete berättar att trafikolyckor är vanliga och att bara på denna väg sker det en dagligen. Härligt.
Tryggt anländer vi i alla fall till kustorten San Sabestian bara några kilometer från franska Baskien. De flesta som kommer hit gör det på sommaren och njuter nog då av den stora fina stranden och solen och havet. Vår dag här blir något annorlunda. Det blåser, regnar och solstrålar omvartannat och molnen leker maraton på himlen. Vi lyckas gå hela strandpromenaden utan att bli dyngsura och ser vågor väl värda sitt namn. Paraplyet äter dock vinden snabbt upp. Ju mer dagen lider desto starkare blir blåsten och till slut har man svårt att hålla sig rak, de stänger av de yttersta kvarteren mot havet, mängder med folk står fascinerade och tittar på den 5 meter höga vågorna som slår emot broarna och polisen som vaktar säger oss att dylikt väder inträffar kanske två gånger per år. Och vi har lyckats träffa in ena! Hela staden blir en unik väderupplevelse och mycket mer originell än om vi kommit en vanlig soldag. Pricken över i:et är hagelskuren som kommer till sist. Det är undantagen som gör det!
Tyvärr påverkar vädret även vägarna, spanjorerna har ju inte vinterdäck. Med andan i halsen når vi Bilbaos flygplats tack vare Carlos och hinner precis checka in. Det känns vemodigt att ta farväl när man inte vet när man ses igen. Men nu har vi i alla fall Åbo och Bilbao på gemensamma kartan. Månne inte fler orter gör sällskap i framtiden...
Mina stickor har i brådskan dock hamnat i handbagaget. Med pokerpejk, nervig mage och mer än en liter vätska och 6 (plats)stickor går vi igenom kontrollen. Och ingen reagerar!
Tji fick du gamla kärring i Barcelona! kan jag inte låta bli att tänka när vi mumsar på matsäcken i spanska luften och ler åt den europeiska 'flygsäkerheten'.
TRADITIONSBROTT(OM) I BARCELONA
Ibland forsar vattnet fram under broarna. Det har runnit en hel del sedan jag kom till Spanien, för bara några veckor sedan. En hel drös av intryck, folk från flera kontinenter, fyra städer, fem språk, ännu fler matkulturer, mängder av landskap och en hel del goda, billiga viner. Men vi tar det, som alltid, från början.
Och eftersom presens är en så häftig tidsform kliver vi precis av planet. Jag har landat i Barcelona, Nordens för tillfället kanske hippaste stad. Alla vill visst resa hit säger tidningarna och Ryanair öppnar i dagarna en direktlinje från Göteborg. Värmen slår emot mig och nordens bleka vinter försvinner strax till minnets mörka vråer. Palmerna vajar utanför flygbussen och de tyska tjejerna ombord blir till sig av shoppinglust när vi kommer in till stan: -Zara, Zara!! och någon marketingschef kan säkert glädja sig någonstans.
Hur ser då 24h ut i Barcelona? Sol, tapas och sevärdheter?
Fel, fel, fel. Mitt första dygn består av sushi, regn och en blottare. Fördomar är (väl) till för att brytas. Eller så är det bara globaliseringen som nosar sig fram överallt.
Jag har alltså åkt ner för att se tjurfäktningens land, märkväl utan tjurar, äntligen kanske lära mig spanska, castellano som alla som talar språket kallar det, och besöka vänner. Sedan sakta dra mig upp längs kontinenten och nå Norden igen när det våras. Sådan är ursprungsplanen, tillämpningen en daglig överläggning.
Min goda vän Felicia, som är nere på Erasmusutbyte ett år och prövar medicinstudier på spanska, är min första värdinna och möter mig. Innan jag ens hinner se den fina, gamla, nymålade lägenhet hon bor i med tre andra finländskor mitt i stan, drar Felicia iväg mig till en middag där tre kontinenter möts: latinamerikaner, européer (inklusive några katalaner) och japansk mat. Vi fyller magen med hemmalagad, underbar sushi, skålar i vin och spelar franska varulfspelet. Slutligen kommer gitarren fram och det blir venezuelanska sånger och vi kommer i säng halv fem. Jag har kommit till södern och södern till min dygnsrytm. 
PISSIGA TRADITIONSBROTT
Nästa dag blir dock en stark déjà-vu-upplevelse av det negativare slaget. Vädret spelar oss ett spratt och ger oss vatten, i stora mängder. Pissregn. Det som Felicia upplevs en handfull gånger på ett halvår... Under ett alltför singelanpassat paraply skyndar vi genom stan och försöker undvika de största vattenpölarna. Göteborgsflykten känns halvlyckad men jag får ändå en inblick i Gracía, Barcelonas kända, bohemiska gamla stadsdel som förr var en egen by/stad som nu vuxit in i staden. Med blöta fötter kliver vi in till Felicias flamencokurs och även jag får pröva på att stampa dem varma igen. Nitarna under klacken och framme vid tårna manövreras i olika rytmer och det känns som en sydländsk feminin variant av step. Jag som pardansare blir lite sugen på att kanske prova på denna dans på riktigt... men precis när jag tänkt den tanken avbryts lektionen av grannen i huset, som kommer och klagar på att vi är för högljudda och hotar med att få oss utslängda! Så mycket för respekt för traditioner och nationaldanser...!
Detsamma verkar i viss mån gälla samma kväll då husets finska töser blir bjudna på middag hos trenne italienare och en mexikan. Att italienare kan laga mat? Pasta? Det vi serveras har mindre smak än en Knorrsås på påse och vi håller alla god min, tyr oss till guacámolen och önskar att salt och peppar kunde nå bordet med telepati. Det borde för sjutton var europeisk lag att ställa dessa menyräddare på bordet! Och jag inser att lika lite som naturkärlek och snöförtjusning kommer med nordisk bröstmjölk kommer matlagningskonsten med den italienska.
SPRÅKFRI, GRÄNSLÖS DANS
Kvällens räddning blir när salsaskivorna läggs på och Stefano med sina latinska rötter och jag får de andra att skaka höfterna lite, skaka av sig stelheten. Och för mig som badat, halvdrunknat i spanska, castellano, sedan jag klev av planet och fått öva densamma, kan plötsligt kommunicera utan problem. För dans är internationell och kroppar talar med varann utan ord. Således känns det nästan som att vara hemma när vi utforskar stans lindyhop- och salsaliv nästa kväll. Och jag är plötsligt värdinna och lär Felicia swingens grundsteg och presenterar henne för mina flyktiga bekanta från förra sommarens lindyläger i Herräng. Och världen känns liten, liten.
BLOTT EN PARK?
Sol, sol! Vi slår upp fönstret och slänger in paraplyet i hörnet i hopp om att det gjort sitt för denna månad. Barcelona sviker inte. Det är ju ändå Medelhavet!
Vi traskar upp mot Parc Güell, en av famösa Antonio Gaudís alla skapelser ? mannen som för cirka 100 år sedan var med och formade hus och byggnader här och la grunden för stans arkitekturturister. Nu kommer folk från gissar jag jordens alla hörn för att titta på Gaudís fantasieggande, ornamenterade fasader, fönster, planlösningar, pelare, soffor, parkdetaljer, färger och former... och kanske några arkitektstudenter i vår superfunktionalistiska, stilrena tid skulle kunna inspireras?
Parc Güell var tänkt som ett nytt residensområde för moderna välbärgade barcelonabor med bostadshus, parker och allt vid en sluttning vid yttre delen av dåtidens stad. Endast några hus blev sålda och snart blev det en offentlig park.
Första synen när vi kommer upp på kullen efter många långa trappor är emellertid nåt helt annat. Det rör sig i buskarna och det tar någon sekund innan jag fattar att det är en man som står helt naken, blottad mindre än tio meter ifrån oss och tittar på oss. Solbränd och viril ? det känns som en pervers Tarzanbild. Något chockade men mest äcklade fortsätter vi, men eftersom vägen kröker sig upp mot toppen måste vi närma oss platsen igen från ett annat håll. Han tittar fram och visar att han vill att vi ska ta foton av honom...ah! Varifrån kommer dessa människor, blottare?? Har de inga som kan älska dem och ge dem uppmärksamhet i lugn och ro hemma? Hur kan man njuta av att som denne skrämma upp högstadieflickor som är på skolexkursion? Och när vi når toppen får vi höra att denne inte en nyhet utan tyvärr tillhör parkens stationära innehåll...
Vinden och utsikten blåser honom dock snart ur vår håg och Barcelona ligger framför oss, för våra fötter känns det som. Den vackra staden vid havet, omringad och begränsad av kullar. Med ett nattliv att utforska, mängder av muséer att besöka, restauranger att pröva, folk att möta, gator att vandra och springa på...
SOLGLITTER OCH SAND UNDER FÖTTERNA
På söndagen hyr vi bil med åbovänner som flyttat ner hit, en galic (pojk från Galicien) och en halv engelsman-chilenare och far norrut längs katalanska kusten Costa Brava. Alla trängs de vid havet: folk, cyklar, järnväg och bilväg. Alla vill ha ljuset och luften.
Vi stannar på småorter som Blanes och Tossa del Mar och bestiger strandklippor med romerska eller i alla fall gamla ruiner och avger löften om att vi en dag ska kunna köpa oss en av de där fina villorna vid stranden. Och att vi aldrig ska bo på något av de kitschiga, Flintstonesaktiga hotellen längs stranden. Picknick intas på stranden, liksom siesta i solen, tårna får smaka på havet och första solbrännan börjar sakta ta form, rekordtidigt.
Min första vecka i Spanien avslutas med sång och kikärtsfisar i bilköerna in till Barcelona ? helgen är slut. Och mitt spanska äventyr har knappt börjat. Men börjat bra. Mycket bra.
(Även fastän min kära resebuddha bara fick posera på Placa Catalunya innan han föll ur fickan i en affär och skadade huvudet svårt, förlorade bakhuvudet. Förlåt Linda! Men en ny liten gubbe är införskaffad, av hållbar kåda denna gång...)
more to come...
allt om tältande i Baskien och hagel i solorten San Sebastian!
Ruth
