Alice på strövtåg

-Perdona! Du måste lämna den där flaskan här! Den arga kvinnan kommer springande och rycker min kära MER-flaska ur min hand, trots att hon just innan sagt att det var ok om jag drack upp mitt sista vatten. Jag försöker säga att flaskan är ju tom och harmlös nu, men det hjälper inte. Bitchen har bestämt sig. Segervisst marscherar hon iväg. Vi erfar Europas nya flygregler.

Om hon bara visste att Felicia fortfarande har en helfylld vattenflaska i sin väska.

Så börjar det, vårt äventyr mot spanska Baskien, Pais Vasco, eller Euskadi som det heter på euskare, baskiska. Timman är tidig när vi kliver in på planet. Så var biljetten billig också, 70 euro tur-retur. Det är vi, två ljusa nordiska tjejer i vandringskängor, och alla mörkhåriga, välklädda spanjorer på tjänsteresa, som förståeligt tittar nyfiket på oss och stewarden, som ser ut som en blandning av Mr Bean och Jude Law, ler åt att få så exotiska passagerare. Visst, det är inte bra att flyga inrikes och jag skäms över vårt ekonomiska beslut, men kan ändå inte låta bli att tycka att vår resa är mindre hemsk än våra grannars ? affärsmännen som troligen gör denna resa flera gånger i månaden... Satans synd att det inte finns någon bra tågförbindelse.

GUGGENHEIMS FANTASIER

Framme i Bilbao letar vi oss lätt fram till vår fransk-spanske vän Carlos hus, f.d. Erasmusstudent i Åbo som nu säljer Spaniens kanske dyraste vatten: Font Vella. Efter en tupplur ger vi oss ut för att upptäcka stan.

Först på listan står Bilbaos stolthet och avstamp till en ny epok: Guggenheimmuseet från 1997. Arkitekt Frank O. Gehry gjorde verkligen ett superjobb både från in- och utsidan.



Fantasieggande är också flera av museets permanenta verk. Det första som möter en är utomhus:
Jeff Koons stora blomsterhund som står och vaktar entrén!
Liksom Louise Bourgeois jättespindel som i kvällsdimman suggestivt vaktar från vattensidan.
Inomhus är Jenny Holzers Electronic Led messages och Richard Serras fem-meterhöga stålformationer The Matter of Time som man vandrar in och ut i, mina favoriter. Härligt med frigörande, associationsrik konst som uppmanar en att tänka själv, efter allt turistande!
För säga vad man säga vill, men när man är på resa är man i huvudsak mottagare, av intryck av platser, människor, smaker, språk, kulturer. Man suger i sig. Med lust och aptit. Men man producerar inte så mycket själv. Just då. Men förhoppningsvis senare...!

Mitt bidrag till konsten för tillfället är mina solglasögon som på terrassen dansar ner från huvudet när jag ska ta på mig en tröja och duns-duns numera ligger i Guggenheimmuseets damm. Lite får man väl offra tänker jag! (Tyvärr, måste jag dock säga, har jag inte behövt dem sen dess (läs ej mycket sol).)

NORDENS 60-TAL?

Bilbao är en intressant stad i omdaning och Felicia och jag finner snart att vi gillar den mycket. Den är lagom stor och härligt lugn efter Barcelonas storstadsjäkt. Man ser kullarna som omringar och avslutar staden. Efter ett tag inser vi också en till affektionsorsak: staden har en å och påminner oss således om vårt kära Åbo. Gamla stan Casco Viejo är pittoresk och vi provar läckra pintxos, Baskiens tapas, som består av baguette och olika delikatesser ovanpå. Felicia blir frälst och vägrar knappt äta annat efteråt. Men kostar det så smakar det. 1,5 eller 2 euro är vanligen priset per styck.

Bilbao som har världens äldsta transportbro av sitt slag från Eiffeltornets tid, levde till inte alltför länge sen en tynande tillvaro som industristad. Guggenheim var startskottet för omvandling och fräck, modern arkitektur har sedan dess fått ett starkt fäste i i Bilbao. Just nu byggs tvillingskyskrapor av nya mått. Och staden har en fräsch metro på 10 år och nya strandstråk grävs fram medan vi är här. Framtidsandan och förändringsviljan är det inget fel på.

Och jag undrar om det var så här Norden var på 60-70-talen? För även om Spanien ju brukar räknas till Västeuropa kan en del förklaras av att det bara är drygt 20 år sedan fascismens stagnerande ok lyftes av. Och nu tar man igen allt man missat, mycket tack vare EU-pengar. Till exempel rustades Barcelona upp rejält inför OS 1992 och staden fick då sin superba metro.

I alla fall är jag jäkligt glad åt att se att inte bara huvudstäder har bra konst. I turistbyråhuset möter oss superba framtidsutställningen FuTour (www.fu-tour.com) där de närmast århundradena föreslås innehålla alltifrån singelförpackade och färdigstekta ägg och pusselsängar för folk som ständigt byter partner, till krigslotto i vilket världen var fjärde år i live-TV bestämmer vilket land som ska bombas och med vilken ursäkt. Det sista så ytterst makabert kanske för att det inte förefaller så långt borta från dagens realpolitik... Min favorit är dock overalldräkten CAUTION! PERSON INSIDE. Snacka om behövligt, idag och säkert också imorgon... Tack Pep Torres! (se www.stereo-noise.com för mer alster av denna aktiva konstnärshjärna)

ANSJOVISUTFÄRD OCH FRISKA BRISAR

Efter en trevlig middag med tortillas och återigen undergod guacamole med Carlos, hans mexikanska flickvän Helena och hennes baskiska journaliststudentvänner (jobbsituationen är svår även här upplyser de) bär det i helgen av mot camping! Med bilen packad styr vi kosan västerut och lämnar Baskien och når nästa region Cantabria. I lilla byn Santoña smakar vi på ortens berömda delikatess, ansjovis, men får också reda på att näringen är mycket hotad då en båt släppte ut nåt otrevligt i havet utanför för två år sedan, och sedan dess måste ansjovisen importeras. Tänk vad en liten olycka kan betyda för människors liv...

Inte långt därifrån väntar det. Havet, det riktiga. Med blåsten mot ansikten. Och helt utan föroreningar och skräp. Barcelonas Medelhavsbris är ett illaluktande skämt i jämförelse. Och vi njuter. Havet. Och vandrar upp på en hög klippkulle. Havet. Och sitter där och låter blåsten tömma oss på tankeskit. Ingen vill gå ner. Vad slår att sitta och titta på ett riktigt hav?

LYXCAMPING OCH KYRKBRUNCH

Men till slut måste tältplatsen hittas, innan det hinner bli för sent. Natten kommer snabbt här. Och allemansrätt finns ej. Har vi nån lampa då? Nej, den är glömd! Men ni finner områdets enda mack och köper glatt deras elektroniska lysmask. Utan den skulle natten ha varit minst sagt svårgenomförd... Vi finner campingplats i byn La Isla (fråga mig inte om namnet) och är föga överraskande de enda med tält. Vi hinner precis få upp det innan mörkret lägger sig helt och sedan avnjuter vi en furstlig måltid med ris, kyckling, kikärtsröra, sallad och bröd och Carlos? 15 eurosvinflaska som han fått av någon kund. Tack Font Vella!

Lyxen krymper dock snart när vi ska försöka sova. 4 pers i en trevlig 2 pers-tält, möjligen 3 pers. Men inte fyra. Fast kanske lika bra eftersom det inte precis är varmt. Men skönt med frisk luft! Och jag inser att jag bannemig inte campat på nästan 10 år! Samt att det smakar bättre än jag minns. Är rätt gött att somna i ett tält. Kanske nåt för sommaren?

På söndagen börjar kyrkklockorna slå precis när vi kommer in i en liten pittoresk by och jag kan inte låta bli att be om att få gå i kyrkan. Och vi går i mässan, och det känns som jag kliver in i en spansk version av Änglagård där familjerna, paren, änklingarna som säkerligen känner varann, sakta trappar in i kyrkan. Och eftersom det var min älsklingsfilm för 15 år sedan känns det bara ljuvligt.

Och därefter intar vi vår medhavda brunch i solen utanför kyrkan, kokar kaffe och är allmän attraktion för alla gamla tanter som glor eller önskar oss Buen provecho! Resten av söndagen sitter vi på kontemplativa klippor och vandrar längs havet. Och jag tittar på det, dess enorma vågor och hoppas att det ännu är så pass fullt att mina barn kan få smaka lite av all dess läckerheter en dag. För detta är det stora, riktiga havet, Atlanten, och Östersjön bara en liten droppe i jämförelse. Om än en god sådan.
Som riktiga campare traskar vi slutligen, stelfrusna, in på ett kafé i kuststaden Santander och frågar snällt om vi inte kan få äta våra medhavda crêpes där? En nick räcker och vi börjar lassa upp: bröd, ost, skinka, sallad, nutella mm. Hela strandpromenadsarsenalen av gamla tanter sitter och glor på oss och aldrig har nog varje tugga min kännts så bevakad! Men som det smakar!

HAGEL PÅ SOLORT OCH FLYGREVANSCH

Snö. Det är ordet som möter oss då vi vaknar upp på morgonen. Vi ska åka till Baskiens solstad San Sebastian men Carlos berättar att det snöat massor under natten så det kan bli lite problem på vägarna. Jag som trodde vi var i Sydeuropa! Dessutom skulle väl detta vara en av Europas varmaste vintrar? Vi ger oss ändå iväg. Såklart. Och hoppas vi ska lyckas komma tillbaka till vårt kvällsflyg från Bilbao.

Det är rätt fascinerande att se snö på de baskiska kullarna från bilen, en liten regnbåge letar sig också fram mellan skurarna och Carlos som åker runt i hela regionen i sitt arbete berättar att trafikolyckor är vanliga och att bara på denna väg sker det en dagligen. Härligt.

Tryggt anländer vi i alla fall till kustorten San Sabestian bara några kilometer från franska Baskien. De flesta som kommer hit gör det på sommaren och njuter nog då av den stora fina stranden och solen och havet. Vår dag här blir något annorlunda. Det blåser, regnar och solstrålar omvartannat och molnen leker maraton på himlen. Vi lyckas gå hela strandpromenaden utan att bli dyngsura och ser vågor väl värda sitt namn. Paraplyet äter dock vinden snabbt upp. Ju mer dagen lider desto starkare blir blåsten och till slut har man svårt att hålla sig rak, de stänger av de yttersta kvarteren mot havet, mängder med folk står fascinerade och tittar på den 5 meter höga vågorna som slår emot broarna och polisen som vaktar säger oss att dylikt väder inträffar kanske två gånger per år. Och vi har lyckats träffa in ena! Hela staden blir en unik väderupplevelse och mycket mer originell än om vi kommit en vanlig soldag. Pricken över i:et är hagelskuren som kommer till sist. Det är undantagen som gör det!

Tyvärr påverkar vädret även vägarna, spanjorerna har ju inte vinterdäck. Med andan i halsen når vi Bilbaos flygplats tack vare Carlos och hinner precis checka in. Det känns vemodigt att ta farväl när man inte vet när man ses igen. Men nu har vi i alla fall Åbo och Bilbao på gemensamma kartan. Månne inte fler orter gör sällskap i framtiden...

Mina stickor har i brådskan dock hamnat i handbagaget. Med pokerpejk, nervig mage och mer än en liter vätska och 6 (plats)stickor går vi igenom kontrollen. Och ingen reagerar!
Tji fick du gamla kärring i Barcelona! kan jag inte låta bli att tänka när vi mumsar på matsäcken i spanska luften och ler åt den europeiska 'flygsäkerheten'.