Vänskapen vinner i presidentvals-Frankrike
Presidentvalskampanjen är i full gång när jag tuffar in i avgående Chiracs land. Efter en seg 13-timmarsresa från Barcelona med ett oväntat stopp i Avignon, där jag hinner beundra påvepalatset i solnedgången, når jag slutligen Lyon vid midnatt. Där väntar Hélène på mig och de två åren sen hon var Erasmusstudent i Åbo känns som ingenting...skrämmande det där med ålder.
Hon bor i gamla stan och nästa dag väcks vi av trummor. Vi kliver ut på gatan och befinner oss mitt i Fête de la Renaissance! Vi vandrar gränderna fram och ser medeltida bröllop, strider och fylleslag. Héléne försäkrar mig om att detta inte är normala Lyon, men jag kan inte annat än le.När kvällen kommer bänkar vi oss framför TV:n: första omgången i presidentvalet (och jag skriver mitt bidrag till sommarprat, men som ni säkert vet blev det dvärgen, den andre goe göteborgaren som når etern 16 juli). Valomgången går som tänkt och pressen skriver att vänster-högerdimensionen är tillbaka i fransk politik. Alla mina franska vänner som jag talar med, må de vara idrottslärare, socionomer, statsvetare, artister eller sjuksköterskor, fruktar en Sarkozyseger.
Nästa dag tuffar jag vidare, tuggar tågbiljetter i 18 timmar mot Prag. Trist blir det när mitt Ipodbatteri tar slut. Men då finner jag tågets enda eluttag - på toaletten! (Män måste ju för Guds skull kunna raka sig närsomhelst) Samtidigt passar jag på att äta upp resterna av min mosiga matsäck då vatten finns nära tillhands; smart tycker jag.
Knack, knack! Tjeckiska tullen står utanför och ber om mitt pass. Glatt ger jag dem det, men de är inte nöjda. Vad gör en snaggad tjej instängd på toaletten? Säkert att hon bara har en massa kladdiga avocadon där? Hon ser ju inte ens ut som på bilden... (18 år och med långt hår)! De börjar granska passets ÄKTHET och jag ger dem mitt finska kör-kort och svenska ID-kort med. De är fortfarande misstänksamma och är väldigt undrande inför att man käkar samtidigt som man laddar sin musikspelare. Jag drar till något om att vi nordbor är så funktionalistiska.
Till slut tror de mig och vandrar vidare. Huh.
Lärdom: gör inga mystiska ELLER översmarta saker när tullkontrollanterna kommer!
Därefter tillbringar jag några gastronomiska dagar i Prag med min tjeckiska vän Zbynek, filosofi-student som redan har startat sitt eget företag. Han tar mig till stans lyxrestauranger och jag äter nog godast på hela min resa, men det smakar i plånboken med. Vi har häftiga politiska diskussioner ty Zbynek är superliberal och ifrågasätter all socialism, medan jag försöker förklara att det funkar rätt bra i Norden och behöver inte gå över i kommunistisk diktatur eller korruption, det hans familj har upplevt. Nu tillhör de vinnarna i marknadsekonomin och börjar precis njuta frukterna och vill inte se några begränsningar. Trots att vi tillhör samma generation och delar många värden inser jag att perspektiven är är rätt olika mellan Öst- och Västeuropa fortfarande. Inte minst vad gäller miljön ? min vän kör glatt sin egen bil...
Därefter händer nåt man inte trodde kunde ske: tyska tåg försenas! Två stycken! Således slutar min kväll i Bryssel och inte i Normandie. Nästa dag når jag däremot Le Havre, Frankrikes största hamnstad, där Patrick ännu en Åbo-Erasmusvän väntar på mig.
Med händerna på styret cyklar vi, precis som vi så många gånger gjort i Åbo, genom staden och upp mot klipporna. Atlanten möter oss och jag njuter av havsvinden i håret...ja, metaforiskt. Étretat med sina häst- och elefantlika klippor som dyker ner i havet, är bland det bästa Normandie har att bjuda på.
Le Havre bjuder på live-konserter och är något så ovanligt som en fransk stad nästan helt utan gamla byggnader! Staden sönderbombades under kriget pga. sitt strategiska läge... (se det 60-tals sovjetiska stadshuset på bild)
Det klassisk pittoreska återfinns däremot i byn Bernay en bit därifrån där jag besöker Clément och lyssnar på hans band som spelar zigenarmusik. Min födelsedag tillbringar jag i varma Paris och går på poetry slam med Sylvain och jag läser min konsumtionsbön översatt till franska och den gillas. Men även om ord befriar skapar ordkonst också många barriärer; trots att det är hans första slam fattar han mycket mer än jag. Man hör rimmen men saknar vokabulären - attans också! Men en kul erfarenhet.
Slutligen beger jag mig ner mot Bordeaux, min studiestad jag inte sett sen jag åkte för tre år sedan. Gaëlle och jag kramar hårt om varann och jag struntar i att de säger att Sarko har vunnit andra omgången. Jag vet att även om Frankrike kommer att bli ett hårdare land på ytan, finns det mängder av varma människor kvar därunder.
