TRADITIONSBROTT(OM) I BARCELONA

Ibland forsar vattnet fram under broarna. Det har runnit en hel del sedan jag kom till Spanien, för bara några veckor sedan. En hel drös av intryck, folk från flera kontinenter, fyra städer, fem språk, ännu fler matkulturer, mängder av landskap och en hel del goda, billiga viner. Men vi tar det, som alltid, från början.

image8


Och eftersom presens är en så häftig tidsform kliver vi precis av planet. Jag har landat i Barcelona, Nordens för tillfället kanske hippaste stad. Alla vill visst resa hit säger tidningarna och Ryanair öppnar i dagarna en direktlinje från Göteborg. Värmen slår emot mig och nordens bleka vinter försvinner strax till minnets mörka vråer. Palmerna vajar utanför flygbussen och de tyska tjejerna ombord blir till sig av shoppinglust när vi kommer in till stan: -Zara, Zara!! och någon marketingschef kan säkert glädja sig någonstans.


Hur ser då 24h ut i Barcelona? Sol, tapas och sevärdheter?

Fel, fel, fel. Mitt första dygn består av sushi, regn och en blottare. Fördomar är (väl) till för att brytas. Eller så är det bara globaliseringen som nosar sig fram överallt.

Jag har alltså åkt ner för att se tjurfäktningens land, märkväl utan tjurar, äntligen kanske lära mig spanska, castellano som alla som talar språket kallar det, och besöka vänner. Sedan sakta dra mig upp längs kontinenten och nå Norden igen när det våras. Sådan är ursprungsplanen, tillämpningen en daglig överläggning.

Min goda vän Felicia, som är nere på Erasmusutbyte ett år och prövar medicinstudier på spanska, är min första värdinna och möter mig. Innan jag ens hinner se den fina, gamla, nymålade lägenhet hon bor i med tre andra finländskor mitt i stan, drar Felicia iväg mig till en middag där tre kontinenter möts: latinamerikaner, européer (inklusive några katalaner) och japansk mat. Vi fyller magen med hemmalagad, underbar sushi, skålar i vin och spelar franska varulfspelet. Slutligen kommer gitarren fram och det blir venezuelanska sånger och vi kommer i säng halv fem. Jag har kommit till södern och södern till min dygnsrytm.

image6


PISSIGA TRADITIONSBROTT

Nästa dag blir dock en stark déjà-vu-upplevelse av det negativare slaget. Vädret spelar oss ett spratt och ger oss vatten, i stora mängder. Pissregn. Det som Felicia upplevs en handfull gånger på ett halvår... Under ett alltför singelanpassat paraply skyndar vi genom stan och försöker undvika de största vattenpölarna. Göteborgsflykten känns halvlyckad men jag får ändå en inblick i Gracía, Barcelonas kända, bohemiska gamla stadsdel som förr var en egen by/stad som nu vuxit in i staden. Med blöta fötter kliver vi in till Felicias flamencokurs och även jag får pröva på att stampa dem varma igen. Nitarna under klacken och framme vid tårna manövreras i olika rytmer och det känns som en sydländsk feminin variant av step. Jag som pardansare blir lite sugen på att kanske prova på denna dans på riktigt... men precis när jag tänkt den tanken avbryts lektionen av grannen i huset, som kommer och klagar på att vi är för högljudda och hotar med att få oss utslängda! Så mycket för respekt för traditioner och nationaldanser...!

Detsamma verkar i viss mån gälla samma kväll då husets finska töser blir bjudna på middag hos trenne italienare och en mexikan. Att italienare kan laga mat? Pasta? Det vi serveras har mindre smak än en Knorrsås på påse och vi håller alla god min, tyr oss till guacámolen och önskar att salt och peppar kunde nå bordet med telepati. Det borde för sjutton var europeisk lag att ställa dessa menyräddare på bordet! Och jag inser att lika lite som naturkärlek och snöförtjusning kommer med nordisk bröstmjölk kommer matlagningskonsten med den italienska.


SPRÅKFRI, GRÄNSLÖS DANS

Kvällens räddning blir när salsaskivorna läggs på och Stefano med sina latinska rötter och jag får de andra att skaka höfterna lite, skaka av sig stelheten. Och för mig som badat, halvdrunknat i spanska, castellano, sedan jag klev av planet och fått öva densamma, kan plötsligt kommunicera utan problem. För dans är internationell och kroppar talar med varann utan ord. Således känns det nästan som att vara hemma när vi utforskar stans lindyhop- och salsaliv nästa kväll. Och jag är plötsligt värdinna och lär Felicia swingens grundsteg och presenterar henne för mina flyktiga bekanta från förra sommarens lindyläger i Herräng. Och världen känns liten, liten.

BLOTT EN PARK?
Sol, sol! Vi slår upp fönstret och slänger in paraplyet i hörnet i hopp om att det gjort sitt för denna månad. Barcelona sviker inte. Det är ju ändå Medelhavet!
Vi traskar upp mot Parc Güell, en av famösa Antonio Gaudís alla skapelser ? mannen som för cirka 100 år sedan var med och formade hus och byggnader här och la grunden för stans arkitekturturister. Nu kommer folk från gissar jag jordens alla hörn för att titta på Gaudís fantasieggande, ornamenterade fasader, fönster, planlösningar, pelare, soffor, parkdetaljer, färger och former... och kanske några arkitektstudenter i vår superfunktionalistiska, stilrena tid skulle kunna inspireras?

Parc Güell var tänkt som ett nytt residensområde för moderna välbärgade barcelonabor med bostadshus, parker och allt vid en sluttning vid yttre delen av dåtidens stad. Endast några hus blev sålda och snart blev det en offentlig park.

image4


Första synen när vi kommer upp på kullen efter många långa trappor är emellertid nåt helt annat. Det rör sig i buskarna och det tar någon sekund innan jag fattar att det är en man som står helt naken, blottad mindre än tio meter ifrån oss och tittar på oss. Solbränd och viril ? det känns som en pervers Tarzanbild. Något chockade men mest äcklade fortsätter vi, men eftersom vägen kröker sig upp mot toppen måste vi närma oss platsen igen från ett annat håll. Han tittar fram och visar att han vill att vi ska ta foton av honom...ah! Varifrån kommer dessa människor, blottare?? Har de inga som kan älska dem och ge dem uppmärksamhet i lugn och ro hemma? Hur kan man njuta av att som denne skrämma upp högstadieflickor som är på skolexkursion? Och när vi når toppen får vi höra att denne inte en nyhet utan tyvärr tillhör parkens stationära innehåll...


Vinden och utsikten blåser honom dock snart ur vår håg och Barcelona ligger framför oss, för våra fötter känns det som. Den vackra staden vid havet, omringad och begränsad av kullar. Med ett nattliv att utforska, mängder av muséer att besöka, restauranger att pröva, folk att möta, gator att vandra och springa på...

SOLGLITTER OCH SAND UNDER FÖTTERNA

På söndagen hyr vi bil med åbovänner som flyttat ner hit, en galic (pojk från Galicien) och en halv engelsman-chilenare och far norrut längs katalanska kusten Costa Brava. Alla trängs de vid havet: folk, cyklar, järnväg och bilväg. Alla vill ha ljuset och luften.

Vi stannar på småorter som Blanes och Tossa del Mar och bestiger strandklippor med romerska eller i alla fall gamla ruiner och avger löften om att vi en dag ska kunna köpa oss en av de där fina villorna vid stranden. Och att vi aldrig ska bo på något av de kitschiga, Flintstonesaktiga hotellen längs stranden. Picknick intas på stranden, liksom siesta i solen, tårna får smaka på havet och första solbrännan börjar sakta ta form, rekordtidigt.


image5

Min första vecka i Spanien avslutas med sång och kikärtsfisar i bilköerna in till Barcelona ? helgen är slut. Och mitt spanska äventyr har knappt börjat. Men börjat bra. Mycket bra.


(Även fastän min kära resebuddha bara fick posera på Placa Catalunya innan han föll ur fickan i en affär och skadade huvudet svårt, förlorade bakhuvudet. Förlåt Linda! Men en ny liten gubbe är införskaffad, av hållbar kåda denna gång...)

more to come...
allt om tältande i Baskien och hagel i solorten San Sebastian!



Ruth  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0